Remember, when you're with me, it's the only time you're not the strangest person in the room. So go ahead, get weird with me.

how much i may know otherwise, a part of me has always believed life has no real meaning, until you get to share it with someone, maybe thats what i'm afraid of, my life suddenly taking on meaning, or suddenly being avoid of it..

The idea that when people come together, they stay together. I have to take that with me when I'm going to bed at night, Even if I'm going to bed alone. Going to bed alone, only means i haven't found it yet. Cause the truth is, when I think back of my loneliest moments, there was usually somebody sitting there next to me.

Love is my absolute strongest belive in the world..The dream of it is what keeps me breathing...I'm just not sure if I have the strenght of getting involved with it anymore. Cause truth to be told, if i as much as get a hint of feelings for someone, i feel like escaping to the end of the world

Maybe I've become immune to love?

Maybe my belive of it being everything is just ment to stay a belive..Maybe I've been putting to much faith in it, i'm not even capeble of recognize it...

I mean, would a beliver acctually belive they're seeing God if he came down to visit?

..Now here I am, the victim of my own choices. And I'm just starting.

I just can't believe my life. One minute it's going okay, good I mean... as good as my life can get, then the unconscious knocks me completely off my feet.

And even if I did get past all my problems, I'm just gonna get out and get new ones.

But I like being a mess. It's who I am.

Looking backwards, many of the saddest times in my life turn out to be the happiest. So I must be happy now. Yeah. This is gonna be good. Why else would I be crying?

The real truth is, I probably don't want to be too happy or content. Because, then what? I actually like the quest, the search. That's the fun. The more lost you are, the more you have to look forward to.

What do you know? I'm having a great time and I don't even know it yet..

Maybe I'm just embarrassed for being so incomplete

earthlings

Ljuset blev så svart

då jag öppnade ögonen

Jag flyger här förtvivlat

då jag plötsligt skådat

Det vilda, det fria

det rena, det klara

Det tomma far förbi

det stora ger samma brus

Det blåa skiftar färg

det svarta med glimmande ljus

Nu flyger jag här förtvivlat

men de små de inget vet

Öppna ängen är en skatt

inte en av få bevarade

Varelsen kan tala

lyssna, känna, smaka

De näbbiga är fria

de ska lyfta oss en dag

Det prasslande lätet

är det någon som viskar?

Högt uppe i skyn

är det någon som vakar?

Mörkret, ljuset

tillsammans, alltid åtskilda

bundna av det röda

Störst av allt är kärleken

en dag ska vi mötas

Tills dess flyger jag

min syn gav mig vingar

Moder låt dem växa

Det var inte mig du lämnade

Om vi börjar om
Om vi tar det från början
Det här är du
Det här är jag
Jag skulle göra likadant
Men jag skulle inte vara henne
Jag skulle vara Jag
Skulle du älska mig då?
Jag tror dig inte
Jag hör dig inte
Du skulle älska mig då
Du skulle älska Mig då
Du som du, jag som jag
Vi skulle göra likadant
Vilsna tillsammans
Där fann vi varandra
På okänd mark
Om vi börjar om
Om vi tar det från början
Om vi hämtas igen
Vilset sviktar vi
På mitten svävar vi
Du som du
Jag som jag
Du skulle älska mig då

förra tisdagen skrev jag ett inlägg om ensamhet, jag tryckte aldrig på publicera inlägg eftersom jag inte tyckte jag riktigt fann orden, jag gick en promenad och efter det var min fas passerad och det blev omöjligt för mig att skriva klart. Jag påbörjade p.g.a. en enorm ensamhetskänsla samt längtan efter samhörighet, men efter min promenad och mycket skriveri), hade större delen av den ilande känslan runnit av och jag var för trött för att avsluta. Men inlägget har försvunnit. Vilket är väldigt synd, jag hade många bra saker där. Ju mer jag skrev desto mer började funderingar klarna upp för mig. men nu är det borta. Åter vilsen

Ensamhet- behöver inte betyda att man är ensam, kan lika väl betyda brist på samhörighet med de som bryter ensamheten. Vilket är min brist och min ensamhet. alla vill och har vi behov av att dela med oss. om man inte har någon att dela med sig med, då spelar det ingen roll hur många människor man omger sig med.

få personer får en del av ditt hjärta

du ger bort lite av dig själv

för du vet att du hör hemma i deras kärlek

och kärleken blir så stark mellan er

och du är hemma i deras närhet

och du älskar det dem giver dig

så var du än är

så är du hos dem

för det är där du hör hemma

mmm..på starbucks, i min fåtölj, med jazz i högtalarna, kaffe i handen, datorn i knät, och en urgullig mega söt kille med MC-hjälm i handen bredvid mig, på andra sidan glaset.

Trots obekväm incident igår med läskig horkille, kommer jag aldrig sluta drömma. Kanske jag inte behöver åka hem idag? Kanske han frågar om jag vill flytta in med honom då han inte skulle kunna leva en dag till utan min närvaro. Jag är det finaste han någonsin sett. Ja! Ja, jag vill gifta mig med dig, främlig. Jag har redan sett en bröllopsklänning jag kan bära, den finns i ett skyltfönster på Rue de Rivoli, jag har den bland Bilder på mobilen.

Paris..Romantikens stad I say. Vad händer egentligen..

Mustafa var tvungen att åka till jobb redan vid halv nio igår, så det blev ingen öl. Istället satt jag ensam och åt sushi med händerna på japansk restaurang, omringad av par; förälskade, nykära och tuttinuttiga par. Jag blev väldigt blödig i tankarna när restaurangägarna valde att spela "are you lonesome tonight?" med Elvis för sina gäster. Precis som jag inte redan noterat att jag var den enda solo personen där, de var ändå tvungna att bekräfta min ensamhet. till och med hände det vid ett tillfälle att servitören tittade på mig med hundögon och huvudet lutat mot ena axeln när jag med klibbiga fingrar skulle stoppa salmon nigiri i munnen. Tyckte han synd om mig? uppfattade Dem mig som lonesome? ..

Jag är inte lonesome ..försöker förtränga tankar om att livet inte har någon mening förrän man har någon att dela det med. Jag måste dessutom lära mig att innerligt älska och acceptera mig själv innan jag kan älska eller låta mig bli älskad. Av en "nästa" då alltså, jag har många personer i mitt liv som jag både ger och tar emot kärlek av, det är mitt bränsle. Jag är en väldigt kärlek och närhets beroende person.

men jag börjar bli väldigt självständig.. faktiskt..

mmm..ögongodis på andra sidan glaset tänder en cigarett, ytterst sexigt och manligt. Den klär honom

Igår fick jag en ny vän, Mustafa- precis som i lejonkungen. Mustafaaahhh. Jag satt och beundrade enorma och halvläskiga Notre Dame. Torget framför kyrkan var fullt med turister som skulle fotografera varandra framför byggnaden, jag satt på en marmorbänk en bit bakom folksamlingen för att vila ryggen (gammal slashasa på 23 år). Så fick jag syn på Mustafa, min blick fastnade på en jäktad kille i folkmassan, han gick med raska bestämda steg mot mitt håll i sina träningsbyxor, sin vindjacka och ryggsäck. Han fångade min blick och när direkt ögonkontakt inträffat vände jag huvudet. Jag orkade inte börja prata med någon

(nej; jag kan faktiskt erkänna min dumdryghet och ge mig en örfil på kinden, för det var faktiskt så att jag inte hade lust att inledda en konversation med honom, han var inte tillräckligt söt, och det var ytterst snobbigt av mig, men vi fungerar väl så ibland, eller?) ...men:

Mustafa var arab, han pluggade matematik och var riktigt grym på engelska, både uttal och vokabulär, han bodde 10 minuter med tåg utanför paris och tipsade om massor av platser man bör besöka i Frankrike. Han visste jätte mycket om jätte många länder i Europa, där ibland Sverige, han visste faktiskt jätte mycket om jätte många saker. Till och med när han fick mitt efternamn berättade han att det bodde en snubbe i Stockholm med mitt efternamn som var känd forskare.

- - Ah, Yea I know..it’s so cool …(?) sa jag (hade ingen aning). Men det var ju coolt.

Mustafa, jag och Mustafas vän som kom och mötte upp oss tog en kaffe på någon kaffekedja och lärde varandra fraser på våra olika språk. Jag introducerade dem till Å Ä Ö och lärde dem uttalandet, jag fick en högljudd AHA- upplevelse som reaktion, i kör faktiskt

- - Aaaaaaaaaaa, med glad, fransk klang, jag nickade glatt och bekräftande - så är det.

Mustafa, förutom att lära mig lite franska ord, bidrog sedan med att utöka min allmänbildning. t.e.x. att anledningen till att engelskmän anser att fransmän är högfärdiga, är för att många engelska ord kommer från latin, men då fransmän pratar engelska väljer de hellre att uttala detta latinska ord latinskt, eftersom det är närmre franskan. Då tycker engelskmännen att fransmännen är snobbiga och ska vara märkvärdiga (något sådant var det). Hans vän bidrog inte med så mycket, förutom att utöka umgänget, han kunde ingen engelska och jag kan nästan ingen franska. Mustafa översatte och hjälpte till, men vi var inte så jätte intresserade av varandra ändå. Sedan skiljdes vi åt, jag ringde Macke hemma i Sverige och frågade om det fanns chip i mobiler så de genom konstig dator kunde se var jag befann mig och kidnappa mig under natten (om de nu skulle visa sig vara lömska typer trots den trevliga fikan). Macke ,som är en sådan god vän, svarade att det finns sånna chip i mobiler, med största sannolikhet i min.

När jag idag på eftermiddagen promenerade i pigalle, fick jag ögonkontakt med ganska söt kille, vilket genast satte min flickiga tankverksamhet på högvarv, ”hihi tänk så säger han typ att jag är söt, vi kanske kan ta en öl ikväll, kanske tar en öl tillsammans nu genast. Shit, tänk så har han moped och vill visa mig hela paris”, till min lycka gick han fram till mig och jag såg att han tänkte säga något, jag blev skit nevös:

- - What you want miss? Sex? I give you good price, I lick, I fuck, what you want? Good price miss

- - Ehhh..hehe.. no. no thank you..I’m just looking for an atm machine.. no sex..not today hehe..

Jag blev illröd I ansiktet. Bara för att han såg söt och manlig ut så trodde jag att han var genuin. Jag skämdes så. Bara för att Mustafa inte var något ögongodis ut trodde jag att han var suspekt. Karma.

Får nog bli öl med Musse ikväll, hurra! Smeknamn istället för att bli påmind om simbas pappa.

......Nej vänta? Han heter MuFASA, inte MusTafa.

Hurra! suspekt utseende vid första intryck med jätte snäll och trevlig kille har inte samma namn som Disney lejon.

Sitter på Stackbucks på rue de boulevard sebastopol och skriver klart ett arbete om hälso- och sjukvårdslagar. Det är sista inlämningsdag idag, men jag kan nästan gripbart känna hur min målmedvetenhet sakta rinner av mig när jag sitter här, i denna fåtölj, och tittar ut genom fönstret. Starbucks kan kännas som ett väldigt omysigt, opersonligt och internationellt val. Men jag sitter i en stor brun fåtölj i manchester tyg, precis bredvid en fönstervägg. I högtalarna spelas ljuvliga bitar med Louis Armstrong och Ella Fritzgerald, utanför lyser förmiddagssolen genom de röda höstlöven på de kala träden längst med gatan, ett fåtal bilar kör förbi, höstklädda par sitter tätt intill varandra och gosar med kaffe och varm choklad. Förmodligen för att jag själv känner mig lite sömnig och mysig i min stora stickade tröja och rufsiga oborstade hår, men jag får känslan av att hela staden känner ett lugn idag. När man ser ut så här genom ett fönster med musik som repeterade gånger överröstar och bäddar ner ens tankar, förvandlas det stora fönstret och händelserna på andra sidan till ens privata tv-bild. Luis Armstrongs hesa röst och Fritzgerald mjuka stämma är utmärkt soundtrack till dagens visning. Känslan är igenkänd, den tar mig tillbaka till förgående år då jag satt hemma i mitt tonårsrum och tittade ut på första snön med ett glas rödvin och that spirit of christmas i högtalarna med Ray charles. Det låter konstigt och det är svårt att beskriva min känsla, men just i dessa stunder känner jag mig som huvudrollen i en Jul film från tidigt 80-tal. Snart ska jag kliva in i min film på andra sidan och strosa runt bland omedvetna statister. Jag måste bara försöka skriva klart mitt arbete först.

Godmorgon/ bonjour
klockan är så mycket som 07:23 och här sitter jag i gaten 20 minuter kvar till boarding. För att klargöra en sak som jag och mina tankar bråkar om är att jag inte skriver på datorn nu, utan i ett kollegieblock, tänkte jag kunde skriva av det sedan. Vad som då blir fel är att nutiden blir dåtid i den framtida nutiden när jag skriver ner det. Jag har varit väldigt kluven när jag tänkt på detta, då jag går vilse i tankarna hela tiden. Men det jag skriver händer ju faktiskt här och nu, men när jag får ner det här är det inte aktuellt längre, så då kan jag ju inte skriva det i nuform - egentligen. men svårt att skriva i dåform nu eftersom det är nuform, och det är ju nu jag vill skriva. så det får bli nuform trots dåtid i den kommande nutiden.

En dansk dam med rosslig, ansträngd hes röst pratar konstant i högtalaren om någon London plan. Det är jätte störigt, hon stör mig, eller korrektion; hennes röst stör mig, överröstar musiken i hörlurarna (roger waters- perfect sense) och jag är jätte trött. ser framför mig en kort knubbig tant med förliten flygplats dräkt och konstant tuggumi tuggande. Blah, en sån som hela tiden beklagar sig över sin man, att han bara ligger och slöar och hon jobbar heltid och måste ändå laga mat ty han bara slappar på soffan i sina vita långkallingar med chipsskålen balanserad på ölmagen. Nu kommer det igen, London planet - vi förstår..shhh..

And the germans killed the jews

and the jews killed the arabs

and the arabs killed the hostages

and that is the news

Framför mig sitter en man i 50 års ålder (rätt gissat? svårt att säga dessa tider, (inte för att jag upplevt någon annan tid)) han har snaggat råttfärgat/grått hår, rödnarig hud, potatisnäsa med synbara porer och glasögon med ofärgad båge. Han har en urtvättad mörkblå piké tröja, ovanför den en vindjacka, jeans och svarta gympadojor. I knät håller han en bok i händerna, den är öppnad, men han läser den inte. Han tillskillnad från mig försöker snappa upp vart enda ord den hesa danska damen säger. Hans panna är rynkad, orolig? munnen är halvöppen och huvudet vänder sig ivrigt; höger - vänster - höger- vänster. Var det längesen han flög? Han tittar även förvånat och undrande på mig, nog för att jag säkert uppfattas som stirrande, jag stirrar ju faktiskt. Min bild lärare sa en gång:

"för att verkligen kunna se hur ett ansikte ser ut måste man betrakta det länge, var inte rädda för att titta på folk, var inte rädda för att stirra"

Och det är jag inte, jag älskar att betrakta personer. Inte i något konstnärligt syfte dock, jag bra älskar att lära känna främlingar utan verbal kommunikation. Betrakta smilegropar, smilelinjer som går från näsborrar ner runt munnen, hår fäste, blick, mimik. Alla bär ju på en historia, alla har en anledning till att de befinner sig på just den plats du är på. Främlingar är väldigt lätta att titta i ögonen också, det sker tankebyten då. Har väldigt svårt för att se personer jag känner i ögonen, ögonen säger mycket, det är nyckelhålet till insidan. Att betrakta främlingen ger mig även känslan av att alltid vara i sällskap, jag är aldrig ensam. De precis som jag är bara en del av ett enormt samspel, utan att alltid behöva uppmärksamma det. Utan deras medvetenhet håller de mig sällskap, de är alla statister i Min film, och i smyg delar jag ut biroller.

Nervösa mannen med nu hängande mungipor har hållit mig sällskap i 15 minuter. Alltså ska vi gå på planet när som, vem kommer jag sitta bredvid tro? Nervösa mannen? rock N roll bruden till höger? kostymnissen som står med sitt rullbagage och morgontidning?

Boarding nu

---

Landat.

Fick sitta ensam.

Sitter på CHD flygplats, terminal 2 vid band 2. Väskorna har inte börjat rulla än. Fick precis syn på min främlingskamrat, han letar ivrigt med blicken på rullbandet, hoppas han att hans väska ska ligga där även om de inte börjat lasta upp? Oj! han tuggar naglar nu..varför så stressad? Du gör mig så otroligt nyfiken, vad döljer du där inne dit jag inte kan se? får jag kika in genom ditt nyckelhål?
Livraison prevue a 10.20 , bag delivery expected 10.20

----

NUTID:

Andra dagen, på starbucks. Mitt batteri blinkar. Jag får trycka på publicera inlägg och skriva mer imorgon istället. Klockan är 18.52. På hostelet bor jag på 5 våningen dit wifi inte når och jag måste gå 100 trappsteg varje gång jag vill komma upp på mitt rum. 5 trappor, knökiga trånga trappor. Jag blir helt slut varje gång att jag måste kasta mig i sängen, slå upp fönstret och slita av mig kläderna.

Sjuksköterska försöker över telefon övertala mig att få komma hem till mitt integritetfyllda hem och ligga bredvid mig i säng som vän:

- kan vi inte bara fika istället? föreslår jag suckande med rynkad panna (det fattar han väl att jag inte vill?)

- fika? vadå? och utbyta intressesnack och musiksmak. nej nej, tjuter han

- vi känner ju varandra ganska bra, hade varit konstigt om jag bad dig berätta om dina intressen, försvarar jag argt (han måste haja vinken? måste han dra det längre?)

- Jenny, vi är ovanliga. och ovanliga människor gör ovanliga saker. Vanliga människor gör vanliga saker. Vi ska inte gå in på deras mark. (fina visdomsord. lite outsiders vibbar. men varför vill så många hela tiden demonstrera att de är ovanliga/konstiga. Alla är väl rätt konstiga, så det är väl inget ovanligt med det?)

- Jag är på min egen mark. godnatt..

Ohjojoj..

Solen har visat sitt glada ansikte för Malmöborna och det skapar glädje och rörelse i allt som lever. bakis-vännerna spenderade tiden till att promenera slottsparken åt höger och vänster med ostabila kliv och jollrande gapskratt.

Men jag är så mosig i huvudet. Luddig, en tanke svävar in och hinner inte bli fullkomlig förrän den glöms bort och svävar ut. Jag reagerar väldigt starkt på vissa saker ex. låt-texter och saxofoner- porten till de oanvända 90% inre potential öppnas, jag ser sanningen, i ett ögonblick stängs den igen och jag har inte en susning om vad min förgångna tanke/upplevelse egentligen handlade om. Så har hela dagen varit. En tanke skapad genom en iakttagelse ger mig njutning i det vibrerade buss-sätet, lugn och harmonisk. Nästa iakttagelse gör mig obekväm, klaustrofobi, panik. måste av bussen snarast, innan jag hinner göra tanke till handling är känslan förbi, jag nollställs och tankeverksamheten som ska finnas på insidan av mitt kranium ersätts av ett ingenting. En tom sal där man kan föra eko. Kommer hem, blir hungrig. Idén av att göra pastarätt lockar, tanken av smaken gör mig nästan manisk, måste ha pasta. Måltid färdig, aptiten som bortblåst, pasta slängs i soporna.

Bipolär bakfylla.

Och nu? Ja, här ligger jag utslagen på soffan som en annan slashasa med ett ny inhandlat piggeplin-paket på soffbordet. Sunkfia. Men hon har iallafall bokat hotell till sin spontana Paris resa nästa helg. Hon måste komma iväg, måste flyga lite

2010-10 20:06

Siene, under Pont des arts:

Luften är underbar, varm, utländsk. Utsikten är över kanalen där olika båtar åker runt med turister för diverse se värdigheter, man ser eiffeltornet under pont des arts, och på andra sidan är pont neuf. Det är liv och rörelse uppe på gatan, men här nere lever ett lugn. Runt omkring mig sitter andra solo-personer och njuter av ensamheten. Den ena läser en bok, en annan lyssnar på musik, den tredje målar. Lite längre bort sitter ett gäng hippies och skålar vin, en av dem spelar munspel. Mitt i allt detta sitter jag och skriver, med min heineken och min panini.

För en stund sedan passerade en man, han bar en smutsig röd t-shirt, säkert använd hela veckan, håret var ovårdat och busade över panna och nacke som en stor svart kaluffs. Jeansen var skitiga och han hade hål i ena skon. Mannen visslade på en glad melodi och man kunde skymta livsglädje i ögonen trots att de mörka groparna talade annat språk. I händerna bar han två avlånga trälådor med handtag på ovansidorna. På framsidan var det galler och man kunde se papegojor där inne, en röd och en grön. Den röda visslade början på melodin om och om igen, mannen hade lärt honom. Plötsligt kom en våg av tillfredsställande och livsnjutning över mig. Mina smilgropar gjorde sig tydliga, vilket de fortfarande är av tanken på detta underbara ögonblick. Främlingar kan göra otroliga intryck bara över att vara precis som de är.

En kille satte sig ned här bredvid mig då jag satt och beundrade solskens glittret i vattnet. Han bar ett svart och rött basketboll linne, en hatt med fjäder och hade låtit sig tatuera hela högerarmen. Han erbjöd mig en cigarett och berättade historien bakom hänglåsen på Pont des atrs staket. När man är nykära och är med personen man tror man kommer spendera resten av livet med, skriver man sina namn på ett hänglås, låser fast det i staketet på bron och kastar nycklarna i ån. Evigt bundna. Evig kärlek. Skål för det Heineken.

Finns plats för alla
finns utrymme för alla.
Den friske för sitt tal
den klena sitter tigande.
Den medvetna ropar högt
den timida håller mun.
Plats. Utrymme..
Tillsammans haltar
hand i hand.
Blint ropar de!
Stumt kryper de
Dövt lyssnar de alla.
Den friske, den sjuke
Den tillräckliga, den vacklande
Höjer
Sänker
Fullständigar.

Hm, hur ska man börja det här? Nu var vi här igen!

Långt tillbaka i mina dar, någon gång då övergången skedde från att jag sprang glatt utan bikini överdel på stranden till att jag blev kroppsmedveten, skygg och obekväm. Då någon gång kom jag underfund med vad det var jag ville ägna mitt vuxna liv till. Vad jag ville göra när jag blev stor/större. Största önskan var att få flytta till Landet Ingenstans med min hemliga kompis Modige Sven, men om detta av någon anledning inte skulle gå igenom (varför det nu inte skulle göra det?), då skulle jag bli författare, en skrivare.

Åren går och man börjar blir vuxen. Som alla vet, alla som sett Peter Pan iallafall, så får inga vuxna vara med i vilda pojkarnas gäng, så där rök den drömmen. Jag är ju stor nu. Och hur gick det med författarskapet? Efter många, många försök har jag gett upp och insett att jag har besegrat mig själv. I brist på fokusering och dominerande oförmåga att få tummen ur röven, lägger jag nu min många gånger påbörjade bok/kollegieblock med skraffs på hyllan.

Så hur ska jag börja det här nu då..Jo. Väl medveten om att jag sällan kommer till skott med något jag vill ha gjort, slog tanken mig en tisdag natt då jag låg och mös med min insomnia, att - blogga? (två nätter senare kom jag till skott med det, insomnia ligger och klänger på mig) det är ju självbiografi, existentiella tankar, livet och kärleken och allt det där kraffset som ingen människa undankommer jag älskar att skriva om. I alla dess former skrivandet erbjuder; dagboksform, texter, noveller, dikter etc. Om Grubbel, livserfarenheter, musik, och upplevelser - Plateau Experiences. Vidare om det handlar om att på något sätt få min röst hörd, så frön hos andra, skapa disskutioner eller få bekräftelse, det lämnar jag åt läsaren att döma. Så vitt jag vet, är detta bara något som lockar mig nu då skrivandet är något som jag håller väldigt kärt. Jag har högvis med tankar, dagboksanteckningar, dikter och noveller som går årtal tillbaka, så "skrivandet" har hållit igång sedan min första koppling mellan tanke och penna och papper. Det är högtid nu. Jag ska ge ett försök att stilla mina kliande fingrar och blotta mig.

Då bloggen hindrar mig från att skåda min publik, har jag ingen aning om jag strippar i tom lokal, bland vänner eller främlingar. Men det är väl det som för mig är poängen och ger det hela spänning. Jag fantiserar om att hela världen vill veta hur jag uppfattar och upplever livets alla gåvor, men faktum kan vara att min enda läsare är min egna mor. Det återstår att se helt enkelt.

smaklig spis