Sitter på Stackbucks på rue de boulevard sebastopol och skriver klart ett arbete om hälso- och sjukvårdslagar. Det är sista inlämningsdag idag, men jag kan nästan gripbart känna hur min målmedvetenhet sakta rinner av mig när jag sitter här, i denna fåtölj, och tittar ut genom fönstret. Starbucks kan kännas som ett väldigt omysigt, opersonligt och internationellt val. Men jag sitter i en stor brun fåtölj i manchester tyg, precis bredvid en fönstervägg. I högtalarna spelas ljuvliga bitar med Louis Armstrong och Ella Fritzgerald, utanför lyser förmiddagssolen genom de röda höstlöven på de kala träden längst med gatan, ett fåtal bilar kör förbi, höstklädda par sitter tätt intill varandra och gosar med kaffe och varm choklad. Förmodligen för att jag själv känner mig lite sömnig och mysig i min stora stickade tröja och rufsiga oborstade hår, men jag får känslan av att hela staden känner ett lugn idag. När man ser ut så här genom ett fönster med musik som repeterade gånger överröstar och bäddar ner ens tankar, förvandlas det stora fönstret och händelserna på andra sidan till ens privata tv-bild. Luis Armstrongs hesa röst och Fritzgerald mjuka stämma är utmärkt soundtrack till dagens visning. Känslan är igenkänd, den tar mig tillbaka till förgående år då jag satt hemma i mitt tonårsrum och tittade ut på första snön med ett glas rödvin och that spirit of christmas i högtalarna med Ray charles. Det låter konstigt och det är svårt att beskriva min känsla, men just i dessa stunder känner jag mig som huvudrollen i en Jul film från tidigt 80-tal. Snart ska jag kliva in i min film på andra sidan och strosa runt bland omedvetna statister. Jag måste bara försöka skriva klart mitt arbete först.