Ohjojoj..

Solen har visat sitt glada ansikte för Malmöborna och det skapar glädje och rörelse i allt som lever. bakis-vännerna spenderade tiden till att promenera slottsparken åt höger och vänster med ostabila kliv och jollrande gapskratt.

Men jag är så mosig i huvudet. Luddig, en tanke svävar in och hinner inte bli fullkomlig förrän den glöms bort och svävar ut. Jag reagerar väldigt starkt på vissa saker ex. låt-texter och saxofoner- porten till de oanvända 90% inre potential öppnas, jag ser sanningen, i ett ögonblick stängs den igen och jag har inte en susning om vad min förgångna tanke/upplevelse egentligen handlade om. Så har hela dagen varit. En tanke skapad genom en iakttagelse ger mig njutning i det vibrerade buss-sätet, lugn och harmonisk. Nästa iakttagelse gör mig obekväm, klaustrofobi, panik. måste av bussen snarast, innan jag hinner göra tanke till handling är känslan förbi, jag nollställs och tankeverksamheten som ska finnas på insidan av mitt kranium ersätts av ett ingenting. En tom sal där man kan föra eko. Kommer hem, blir hungrig. Idén av att göra pastarätt lockar, tanken av smaken gör mig nästan manisk, måste ha pasta. Måltid färdig, aptiten som bortblåst, pasta slängs i soporna.

Bipolär bakfylla.

Och nu? Ja, här ligger jag utslagen på soffan som en annan slashasa med ett ny inhandlat piggeplin-paket på soffbordet. Sunkfia. Men hon har iallafall bokat hotell till sin spontana Paris resa nästa helg. Hon måste komma iväg, måste flyga lite

2010-10 20:06

Siene, under Pont des arts:

Luften är underbar, varm, utländsk. Utsikten är över kanalen där olika båtar åker runt med turister för diverse se värdigheter, man ser eiffeltornet under pont des arts, och på andra sidan är pont neuf. Det är liv och rörelse uppe på gatan, men här nere lever ett lugn. Runt omkring mig sitter andra solo-personer och njuter av ensamheten. Den ena läser en bok, en annan lyssnar på musik, den tredje målar. Lite längre bort sitter ett gäng hippies och skålar vin, en av dem spelar munspel. Mitt i allt detta sitter jag och skriver, med min heineken och min panini.

För en stund sedan passerade en man, han bar en smutsig röd t-shirt, säkert använd hela veckan, håret var ovårdat och busade över panna och nacke som en stor svart kaluffs. Jeansen var skitiga och han hade hål i ena skon. Mannen visslade på en glad melodi och man kunde skymta livsglädje i ögonen trots att de mörka groparna talade annat språk. I händerna bar han två avlånga trälådor med handtag på ovansidorna. På framsidan var det galler och man kunde se papegojor där inne, en röd och en grön. Den röda visslade början på melodin om och om igen, mannen hade lärt honom. Plötsligt kom en våg av tillfredsställande och livsnjutning över mig. Mina smilgropar gjorde sig tydliga, vilket de fortfarande är av tanken på detta underbara ögonblick. Främlingar kan göra otroliga intryck bara över att vara precis som de är.

En kille satte sig ned här bredvid mig då jag satt och beundrade solskens glittret i vattnet. Han bar ett svart och rött basketboll linne, en hatt med fjäder och hade låtit sig tatuera hela högerarmen. Han erbjöd mig en cigarett och berättade historien bakom hänglåsen på Pont des atrs staket. När man är nykära och är med personen man tror man kommer spendera resten av livet med, skriver man sina namn på ett hänglås, låser fast det i staketet på bron och kastar nycklarna i ån. Evigt bundna. Evig kärlek. Skål för det Heineken.