Godmorgon/ bonjour
klockan är så mycket som 07:23 och här sitter jag i gaten 20 minuter kvar till boarding. För att klargöra en sak som jag och mina tankar bråkar om är att jag inte skriver på datorn nu, utan i ett kollegieblock, tänkte jag kunde skriva av det sedan. Vad som då blir fel är att nutiden blir dåtid i den framtida nutiden när jag skriver ner det. Jag har varit väldigt kluven när jag tänkt på detta, då jag går vilse i tankarna hela tiden. Men det jag skriver händer ju faktiskt här och nu, men när jag får ner det här är det inte aktuellt längre, så då kan jag ju inte skriva det i nuform - egentligen. men svårt att skriva i dåform nu eftersom det är nuform, och det är ju nu jag vill skriva. så det får bli nuform trots dåtid i den kommande nutiden.

En dansk dam med rosslig, ansträngd hes röst pratar konstant i högtalaren om någon London plan. Det är jätte störigt, hon stör mig, eller korrektion; hennes röst stör mig, överröstar musiken i hörlurarna (roger waters- perfect sense) och jag är jätte trött. ser framför mig en kort knubbig tant med förliten flygplats dräkt och konstant tuggumi tuggande. Blah, en sån som hela tiden beklagar sig över sin man, att han bara ligger och slöar och hon jobbar heltid och måste ändå laga mat ty han bara slappar på soffan i sina vita långkallingar med chipsskålen balanserad på ölmagen. Nu kommer det igen, London planet - vi förstår..shhh..

And the germans killed the jews

and the jews killed the arabs

and the arabs killed the hostages

and that is the news

Framför mig sitter en man i 50 års ålder (rätt gissat? svårt att säga dessa tider, (inte för att jag upplevt någon annan tid)) han har snaggat råttfärgat/grått hår, rödnarig hud, potatisnäsa med synbara porer och glasögon med ofärgad båge. Han har en urtvättad mörkblå piké tröja, ovanför den en vindjacka, jeans och svarta gympadojor. I knät håller han en bok i händerna, den är öppnad, men han läser den inte. Han tillskillnad från mig försöker snappa upp vart enda ord den hesa danska damen säger. Hans panna är rynkad, orolig? munnen är halvöppen och huvudet vänder sig ivrigt; höger - vänster - höger- vänster. Var det längesen han flög? Han tittar även förvånat och undrande på mig, nog för att jag säkert uppfattas som stirrande, jag stirrar ju faktiskt. Min bild lärare sa en gång:

"för att verkligen kunna se hur ett ansikte ser ut måste man betrakta det länge, var inte rädda för att titta på folk, var inte rädda för att stirra"

Och det är jag inte, jag älskar att betrakta personer. Inte i något konstnärligt syfte dock, jag bra älskar att lära känna främlingar utan verbal kommunikation. Betrakta smilegropar, smilelinjer som går från näsborrar ner runt munnen, hår fäste, blick, mimik. Alla bär ju på en historia, alla har en anledning till att de befinner sig på just den plats du är på. Främlingar är väldigt lätta att titta i ögonen också, det sker tankebyten då. Har väldigt svårt för att se personer jag känner i ögonen, ögonen säger mycket, det är nyckelhålet till insidan. Att betrakta främlingen ger mig även känslan av att alltid vara i sällskap, jag är aldrig ensam. De precis som jag är bara en del av ett enormt samspel, utan att alltid behöva uppmärksamma det. Utan deras medvetenhet håller de mig sällskap, de är alla statister i Min film, och i smyg delar jag ut biroller.

Nervösa mannen med nu hängande mungipor har hållit mig sällskap i 15 minuter. Alltså ska vi gå på planet när som, vem kommer jag sitta bredvid tro? Nervösa mannen? rock N roll bruden till höger? kostymnissen som står med sitt rullbagage och morgontidning?

Boarding nu

---

Landat.

Fick sitta ensam.

Sitter på CHD flygplats, terminal 2 vid band 2. Väskorna har inte börjat rulla än. Fick precis syn på min främlingskamrat, han letar ivrigt med blicken på rullbandet, hoppas han att hans väska ska ligga där även om de inte börjat lasta upp? Oj! han tuggar naglar nu..varför så stressad? Du gör mig så otroligt nyfiken, vad döljer du där inne dit jag inte kan se? får jag kika in genom ditt nyckelhål?
Livraison prevue a 10.20 , bag delivery expected 10.20

----

NUTID:

Andra dagen, på starbucks. Mitt batteri blinkar. Jag får trycka på publicera inlägg och skriva mer imorgon istället. Klockan är 18.52. På hostelet bor jag på 5 våningen dit wifi inte når och jag måste gå 100 trappsteg varje gång jag vill komma upp på mitt rum. 5 trappor, knökiga trånga trappor. Jag blir helt slut varje gång att jag måste kasta mig i sängen, slå upp fönstret och slita av mig kläderna.