Nairobi

vi känner inte varandra

du är mörk

jag är ljus

du har slitna händer

jag har fyrkantiga ögon

från samma planet

från olika världar

din värld äter med händer

min med sex olika bestick

ditt barn går barfota över grusvägar

mitt barn har handdator med GPS

här står vi framför varandra

och ser in i varandra ögon

dina trötta och rika

mina är pigga ack fattiga

lika värda

lika integritet

lika empatiska

lika.

vi har båda har del av samma värld

vi båda är små

vi båda tar plats

vi båda har plats

en del i något stort

jag vill lära mig av dig

vad vill du veta om mig?

din mentalitet

min världserfarenhet

vi lever i gemenskap

vi är så olika

ack så lika

du och jag.

Här sitter jag. Liten på jorden, men med vinden har jag färdats och människor har jag träffat. Ensam liten, men i gemenskap orubblig. Alla är vi lika små. Tillsammans utgör vi ett av livets finaste grundpelare - Gemenskap.

- May I borrow this chair?

Malazi Bed and Breakfast. En gnisslande, sliten mörkgrön port täckt av murgröna inne på den bumpiga grusvägen Kilimani Road. Bakom denna finner man det rosa stenhuset Malazi Bed and Breakfast. De höga vackra klätterväxterna döljer färgslitaget på väggarna. Framför det höga staketet på framsidan ligger ett gammalt rostigt badkar. Mellan detta och porten står ett litet skjul, portvakts skjul. På gården växer höga lövträd. Tre bänkar står utplacerade och tre varma kenyaner med smutsiga kostymbyxor, bruna kortärmade skjortor och dammiga urgångna läder sandaler sitter och samtalar på swhahili med rinnande varma pannor.

- Ofcourse miss

Här sitter jag, liten på jorden, på en grön plaststol på baksidan av Malazi under linor med nytvättade kläder. Marken är dammig och jag är svart under mina bara fötter. Staketet som avskiljer mig från grannens tomt är täckt av enorma buskar med röda och lila blommor. Framför står två gigantiska tunnor, högre än mig, med rent vatten. Längst med husväggen är vackra växter av olika slag planterade i rabatten. Jag har placerat stolen i mitten av uteplatsen. Framför de våta underkläderna, bakom t-shirtsen och blusarna. Jag höjer blicken mot skyn, blundar och låter solen bränna mitt ansikte. Fåglar kvittrar, syrsor spelar och insekter flyger omkring. Jag ler.

Asante

Tack

Här ligger jag nu någon timme senare, utslagen och pruttig på flygplats marmorgolv och huttrar med blicken fäst mot himlen utanför takfönstret. Lullig på rödvin och livsuppskattning. Oskön väska-full-med-böcker som huvudkudde och kyla från golvet som ilar längst ryggen. Jag är nog med om ett äkta "high on life" rus. Många av dessa uttryck är dock tyvärr orättvist behandlade och missbrukade. Där av blir något betydande och värdefullt i enkla beskrivningar sk. "klichor"/"klichit".

"Lilla jag och stora världen" - tankar. Lilla jag och stora världen..

En indisk familj har slagit sig ned bredvid mig. En fru med stort omfång färgglada tyger intog sidoliggande fosterposition. Hennes barfotade man med vad vi i Sverige kallar "pyamas" på sig och skägg ner till bröstkorgen knådar hennes rygg. Jag beundrar dem. Deras klädsel, deras livsstil, deras sätt att vara. Kulturer. Är det inte underbart?

Vill han knåda svensk jeansjacke-tjej också tro?

På Plan till Dubai.

Väska åker upp och ner. En drös tamponger faller ur och sprids över den heltäcknings mattade flygplansgången.
- Oh God. I'm so sorry...God..
- It's okey miss (pepsodentleende)

Jag sätter mig i flygplanssätet, lila silkes kudde och benvit filt. Jag suckar, med ett leende, ett jätte stort leende. Jag tänker mig; Bastian på den vita hunden i Never ending story. Jenny på emirates som snart ska lyfta. Exalterad, förväntansfull, pirrig, nervös. Nu har jag pondus. Och ja..är visst en smula berusad också.
- There you go miss
Mmm..fick blöt varm handduk.
Ops- glömde jag bär glasögon.
Ser inget? immigt!

Immade glas och flygmeny i min hand.. och visst lite chocklad runt munnen..Hm. Snart är jag i himlen med ett glas rött, crackers n cheese och marinerade räkor.


På Flygplats i Dubai.

Gud, är det här spökplumpen befinner sig när han inte är i ankeborg? Vet Musse om det? Spökplump spökplump överallt jag ser. En tår föll när jag klev av planet, den där doften. Doften när man första gången kliver ut utomlands i svettig hetta och känner främlingars goda parfymer blandat med svett,fukt och värme. Jag blir så till mig. Ja - så det rinner över; tårar. Ett sådant ögonblick när livsuppskattning kastas på dig och du inte är riktigt beredd.



Precis i detta nu känner jag mig som, som att hela världen finns under mina fötter. Runt omkring sitter olika grupper och äter måltider, Burger King, Pizza, Varma mackor. Människor från alla möjliga länder och kulturer, är i sällskap av sina nära eller personer som är betydelsefulla för dem. Antingen är de påväg mot ett nytt äventyr att dela med varandra, eller så har de anlänt med minnen av ännu en god resa. Mitt i allt detta sitter jag, smygpruttar, och bara uppskattar. Och. Bara älskar, bara älskar mina medmänniskor, mina biroller. Jag blir lycklig av att vara bland lyckliga människor. Jag blir lycklig av att se lycklig samhörighet. Och jag är tacksam över att jag får ta del av den genom att beskåda eller granska. Jag är myrdrottning och de alla tillhör min stack. Jag är så tacksam för det.

Till Höger om mig sitter ett gäng ungdomar (från Italien måntro?). De tre killarna suktar efter den snyggaste tjejen i gänget. Hon har långt korpsvart hår utsläppt i sidobena, fylliga läppar och jämna vita tänder och stora bambiögon. Hon bär ett silver halsband med en stor turkosa sten och vitt enkelt linne. Hon är verkligen vacker. Tjejen med korpsvarta håret höjer sin öl och skålar med killen bredvid. De alla ger ut ett gapskratt då tjejens öl bubblade över och rann ner i hennes knä.

Jag ler mot dem. Och även jag blev sugen på en öl. Så får det bli. En stor stark och Bo Setterlind.

He tries love, the greatest gift of all

He jumps right in, then he crawls right out

Broke his legs, lost his sight, is there anyway out?

He starts dreaming, longing for some feeling

He tries hoping, wishing someone would need him

The room is getting small, he starts climbing the walls

The ground disappears, facing all he’s fears

And past slaps him, and future kicks him

And he prays, and he begs, and he screams

All he ever wanted..

All he ever dreamed..

All he ever hoped for..

So he jumps….

There were no doubts

He just flew right out

Landed with back against the ground

Now lies there alone

no one’s around

But the sun is shining

no room for denying

So he starts climbing

And he tries hoping

And he tries dreaming

So he starts beliving..

In love

the greatest gift of all..

Snälla, snälla! Lämna mig ej

Jag varken klarar eller vill vara utan dig!

Ack mitt barn du förstår jag ej vill

Dock är det ej så livet går till

Motgångar kommer du ibland få möta

Livet känns mörkt, kinder blir blöta

Men jag bönar och ber dig att stanna kvar

Jag vill snälla ej du dig ifrån mig tar

Du förstår mitt barn, jag kommer åter

Ha det i tankarna den tiden du gråter

Försök lära dig livets knepiga gåta

Lära dig acceptera att det är okej att gråta

Liksom solen går i moln ibland

Liksom mörka vågor väller mot strand

Liksom regnet faller ned från sin sky

Liksom man möter tider med huvudbry

Åter kommer solen igen

Efterlängtad och saknad, som du uppskattar den!

För att tro på mig, måste du tro på dig

För under mörka tider jag förgäter dig ej

Utan lilla barn när du går på grund

Håller jag mig bara på avstånd en stund

Så egentligen finns du alltid hos mig?

Jag har bara själv en förmåga att ibland gräva ner dig

Förtvivlat tror jag att du gett dig av

Och ensam står jag med livets krav

Medan allt du gör är att ge mig tid

För att sörja en stund inte vinna en strid

Precis mitt barn, du vet jag ej för dig ljuger

Så lär dig hitta kraften som säger att du duger

Minns och tro på mig de gånger du gråter

Tillåt dig tro att jag snart kommer åter

LeLove

I thought I knew how it felt, I thought I had memorized the feeling of not being happy, of wanting more, of being ajar. I though I had selfled for this second skin, the acceptance that sometimes it is just not a choice, it is a luxury to be able to feel what you wish to feel, and more often than not, life cannot afford such ease. The problem of being a dreamer, a writer, a poet, is not that they feel more than everyone else. It is that they cannot wscape from it. All the pain, ache and explosions, other can dismiss as merely a feeling that cannot be contained. But for us, there are endless words to describe the way we feel, to actualize the feeling, to give it existence, to graviate them. the irresistable impulse to label everything, to get to the bottom of every unexplainable feeling is crippling.

To live as a writer is non-apologetic. everywhere that you try to escape to, is aesthetically numb. even when you do not see what reminds you of it, words are running madness inside your head. This is about existing within a world where love is not on my side. This is about struggling every day to stay afleat. This is about my greatest love story. I thought I knew how it felt. I had made a pact with myself that I have no other choice. But that doesnt mean it makes it any easier to live with. Heartstings are broken whenever I think to myself, we'll never be right for eachother, but there will never be a way to find out. So many things remind me of you that not a day goes by that I am able to be completly content. The problem with being a dreamer, is that I feel too much for my own good. When I think about us, I feel dismaintained, familliars damaged and every imaniginable feeling in between. There is no other person as capable as you to destruct, love and forgive me. You may never understand it, but it is just a truth I have to live with. The idea of being happy is extraordinary. Sometimes I dream of not feeling. Of just existing. Of not being phsysically able to heart inside. I did not choose to be a person what feels too much, or someone that is compelled to write word after word after word. Everytime I think I could be content something thrusts me back into a higher feeling that I cannot control. I thought I knew how it felt, how everything is, how people are, but I cannot will my heart to think the same.

Remember, when you're with me, it's the only time you're not the strangest person in the room. So go ahead, get weird with me.

how much i may know otherwise, a part of me has always believed life has no real meaning, until you get to share it with someone, maybe thats what i'm afraid of, my life suddenly taking on meaning, or suddenly being avoid of it..

The idea that when people come together, they stay together. I have to take that with me when I'm going to bed at night, Even if I'm going to bed alone. Going to bed alone, only means i haven't found it yet. Cause the truth is, when I think back of my loneliest moments, there was usually somebody sitting there next to me.

Love is my absolute strongest belive in the world..The dream of it is what keeps me breathing...I'm just not sure if I have the strenght of getting involved with it anymore. Cause truth to be told, if i as much as get a hint of feelings for someone, i feel like escaping to the end of the world

Maybe I've become immune to love?

Maybe my belive of it being everything is just ment to stay a belive..Maybe I've been putting to much faith in it, i'm not even capeble of recognize it...

I mean, would a beliver acctually belive they're seeing God if he came down to visit?

..Now here I am, the victim of my own choices. And I'm just starting.

I just can't believe my life. One minute it's going okay, good I mean... as good as my life can get, then the unconscious knocks me completely off my feet.

And even if I did get past all my problems, I'm just gonna get out and get new ones.

But I like being a mess. It's who I am.

Looking backwards, many of the saddest times in my life turn out to be the happiest. So I must be happy now. Yeah. This is gonna be good. Why else would I be crying?

The real truth is, I probably don't want to be too happy or content. Because, then what? I actually like the quest, the search. That's the fun. The more lost you are, the more you have to look forward to.

What do you know? I'm having a great time and I don't even know it yet..

Maybe I'm just embarrassed for being so incomplete

earthlings

Ljuset blev så svart

då jag öppnade ögonen

Jag flyger här förtvivlat

då jag plötsligt skådat

Det vilda, det fria

det rena, det klara

Det tomma far förbi

det stora ger samma brus

Det blåa skiftar färg

det svarta med glimmande ljus

Nu flyger jag här förtvivlat

men de små de inget vet

Öppna ängen är en skatt

inte en av få bevarade

Varelsen kan tala

lyssna, känna, smaka

De näbbiga är fria

de ska lyfta oss en dag

Det prasslande lätet

är det någon som viskar?

Högt uppe i skyn

är det någon som vakar?

Mörkret, ljuset

tillsammans, alltid åtskilda

bundna av det röda

Störst av allt är kärleken

en dag ska vi mötas

Tills dess flyger jag

min syn gav mig vingar

Moder låt dem växa